I panik vände jag mig om igen och sprang in mot skogen. Jag brydde mig inte om hon kom efter, det här skulle vara min sista dag i livet, kanske mina sista andetag.
– Emmy! Skrek hon bakom mig, sedan fortsatte hon. Jag vet att du är där!
Jag sprang samtidigt som jag för första gången sedan vi fastnade här på ön tänkte på flickan på planet. Hur mår hon? Var är hon? Frågorna snurrade i huvudet. Benen börjar att göra ont av allt springande. Men jag tänker inte stanna den här gången. Jag hör inga fotsteg bakom mig, det är helt knäpptyst. Flickan måste vara borta. Men jag är inte helt säker. Jag börjar sakta känna mig yr och hela världen snurrar runt och runt. Berner viker sig och den kalla marken känns hård.
– Hjälp! Hör jag en välbekant röst skrika.
Jag vet inte var den kommer ifrån eller vem som behöver hjälp. Allt jag vet är att jag inte är den enda här och att både jag och någon annan behöver hjälp. Rösten lät som om den kom från en flicka. NU VET JAG VEM SOM OCKSÅ BEHÖVER HJÄLP!