Jag går runt huset som är litet och rödfärgat. Färgen har börjat flagna. När jag kom till baksidan kikade jag in igenom ett av dem smutsiga fönstren som det knappt gick att se igenom. Jag tyckte att jag såg en flicka så jag blinkar några gånger och kollar igen. Tomt. Jag måste ha inbillat mig. Jag fortsätter resten av vägen runt och går upp på verandan. Tittar mig försiktigt omkring och sedan så känner jag på handtaget. Låst. Jag knackar sedan på den blåa dörren. Jag står där ett tag och lyssnar om jag kan höra något inifrån. Till en början hör jag ingenting men efter ett tag låter det som om ett barn som smyger fram till dörren och sedan hör jag låset sakta vridas upp och då öppnas dörren sakta och jag ser jag ett litet och brunt öga. Dörren öppnas lite till och jag ser hela ansiktet på flickan. Hon hade blont axellångt hår och lugg, hon var smutsig i ansiktet och hon har ett långt vitt nattlinne. Eller det ska förmodligen vara helt vitt men det finns många smutsfläckar lite här och där. Hon kan inte vara äldre än tretton. Hon öppnar försiktigt dörren mer så att jag kan se hela flickan. Hon drar en hårslinga bakom örat och säger ett tyst och försiktigt:
– Vvem är du?
Rösten låter svag och rädd. Som om hon inte har pratat med någon på länge, väldigt länge.
– Jag heter Emmy, jag var påväg till Paris när mitt plan chrasade här ute på stranden.
Hon nickar och ler lite svagt innan hon säger ett kort:
– Kom in
Vi går in i det lilla rödfärgade huset och sätter oss i det lilla köket på hennes små träfärgade, obekväma stolar. Huset luktar starkt av mögel och det är inte speciellt hemtrevligt. På köksbänken har hon en Hon berättar att hennes föräldrar dog för några år sedan, och att hon har en syster som bor med deras moster. Att hon inte har någon kontakt med sin släkt alls. Hon berättar också att hon bor själv i huset. Hon berättar allt tyst samtidigt som hon stirrar rakt igenom mig med hennes små mörkbruna ögon.